Garm trasslade till det lite. Söta, stora, trassel hund!
Jag känner igen mig i det. Just nu känner jag mig tilltrasslad. Det där med framtiden fäller snavben för mig lite då och då.
Visst att man brukar säga att framtiden är oviss, men det här känns nästan lite löjligt.
Problem ett: jag vill fortsätta plugga arkeologi, men jag har bara två år kvar på CSN. Så pluggar jag en master, dvs 2 år, känner jag att jag vill ha någon sorts smärre garanti om att det finns jobb att få. Vill inte dras med stora studieskulder och leva på a-kassa direkt.
Problem två: om man nu ska vidareutbilda sig, vart då? Vart finns det beonde? Vart vill man bo? Känner man för att fortsätta bo i litet studentboende? Nej, det känner jag inte för. Skulle gärna vilja bo i hus snart. Slippa grannar som smäller och spikar konstant, natt som dag.
Problem tre: var hittar man utbildning som passar både mig och Tobis? Kommer man göra det eller behöver man dela på sig?
Problem fyra: plan B. Håller min plan B? Det vet jag ju tyvärr inte förens jag har sökt och kommit vidare i alla uttagningsprocesser. Jag vill att plan B ska hålla, mest för att det ger jobb om ett tag. Och idén har vuxit hos mig. Jag gillar verkligen tanken på plan B!
Usch! Så många frågor! Så få svar!
Det ännu mer irriterande är att just nu behöver jag egentligen inte oroa mig över det här. Det värsta problemet kommer i vår, jag behöver ju inte ta ut det i förskott!
Men det är lätt att säga, svårt att göra. Tror det är ett släktdrag att grubbla.
Önskar att det fanns en självklar väg att gå. Någon som helt plötsligt kommer fram till en och säger: gör så här! Sök hit! Skriv om det här! Så här får du jobb, varsegod!
Kan tänka mig att jag inte är ensam på högskolan att känna denna smått irriterande oro över framtiden. Det är trots allt snart dags för examen!
Studentlivet är inte alltid en dans på rosor, speciellt inte innan jul.
